18.7.07

Min peruanske vän

Finns det något bättre sätt att lära känna ett land på än tillsammans med en vän? Extra förmånligt är det förstås om vännen ifråga är bofast i det land man besöker och på så sätt kan erbjuda en unik insyn i landets kultur, matvanor och annat som jag som främling är nyfiken på.
När jag begav mig av till Peru hade jag förmånen att tillbringa ungefär en och en halv vecka hemma hos min vän Steve i Lima. Redan innan vi kommit hem till Steve visste jag att jag skulle trivas. Mitt plan som skulle anlända klockan tre på morgonen var 2 timmar försenat och jag oroade mig för Steve som hade behövt vänta så länge och dessutom skulle arbeta följande dag. Det första jag såg då jag tog det klivet från rullband och väskor mot det riktiga Lima var emellertid Steve som tappert stod och väntade på första parkett. Med sig hade han en av sina bästa vänner som bistod i arbetet att välkomna mig till Lima och oupphörligen prata om allt kul vi skulle hitta på ihop under min tid i Peru.
Väl hemma hos Steve i ett hus som låg försänkt i mörker fick jag ett eget rum med Tv, dvd, cd-spelare och eget badrum. På nattduksbordet vid min säng låg två guider över Lima, två små karameller prydligt upplagda och vid sidan om dessa ett kuvert med mitt namn på. I kuvertet fanns ett kort med texten ”Nadia, jag hoppas att du kommer ha det bra under din semester i Peru. Känn dig som hemma. Njut och ha så kul som möjligt! Jag hoppas att du kommer bära med dig ett fint minne av Peru”. Med en sådan inledning på Limasemestern kan det så klart inte bli annat än bra. Fast att säga att jag hade det bra är en underdrift. Det var en underbar tid jag tillbringade hemma hos Steve och hans familj och aldrig tror jag att jag har varit med om att någon på ett sådant osjälviskt sätt och utan baktankar har varit så mån om att jag som gäst skall trivas. Trots att Steve jobbade tog han sig ofta tid att köra mig runt till olika platser i Lima. På kvällarna träffade vi Steves vänner för att gå på restaurang eller bara umgås. Även Steves mamma var ytterst mån om att jag skulle ha det bra, frågade mig vad jag tyckte om att äta och tillagade just den maten.
Vad som var extra intressant med att bo hemma hos Steve var att jag fick en inblick i familjens livsstil. Min peruanske vän med familj kan knappast sägas vara en typisk peruansk familj. Familjen består utöver min 29-årige vän av dennes mamma, pappa och två yngre bröder som studerar juridik i Paris.
I ett land där ca 50% av befolkningen lever i fattigdom och där mångas största huvudbry är att finna mat för dagen, äger Steves familj fem bilar och åker gärna på långa semesterresor till Europa eller USA. Modern som är i 50-års åldern är hemmafru och inleder helst dagen med att få massage av sin privata massör som anländer vid 11-tiden på förmiddagen. Sina dagar fyller hon med shopping, umgänge med likasinnade väninnor och besök hos frisören. Kör bil gör hon inte särskilt ofta, istället föredrar hon att åka taxi om hon skall någonstans. Att laga mat och städa i det enorma huset familjen bor i behöver hon inte tänka på då två nanas (hembiträden) finns i hushållet. Den ena av dem, en söt, blyg och mycket ung liten indianska vid namn Alicia bor hos familjen i ett litet rum på tredje våningen där tvättstugan är belägen. Om söndagarna är båda hembiträden lediga, då går familjen efter den obligatoriska söndagsmässan och äter lyxlunch på en av Limas finare restauranger. Middagen äts förstås också ute för aldrig skulle man komma på en sådan galen tanke som att ställa sig och laga mat själv om man blir hungrig. Om vardagsmorgnarna är det bara att slå sig ner vid matsalsbordet och knappt har man hunnit sätta sig innan Alicia träder in med en bricka färskpressad juice, kaffe, bröd och annat man kan tänkas vilja äta till frukost. Min väns far som är egen företagare tillbringar frukosten med att prata i mobiltelefon, skriva på viktiga papper och ta en slurk kaffe mellan varven. Vid halvtiotiden på morgonen lämnar han hemmet och är inte tillbaka förrän klockan nio på kvällen. Även Steve jobbar förstås i sin pappas företag, har långa arbetsdagar men njuter också av förmånen att kunna resa över hela Latinamerika i sitt arbete.
Familjen bor granne med den amerikanska ambassaden i ett av Limas bättre områden, Santiago de Surco. Kliver man utanför dörren till Steves hem kan man runt hörnet spatsera runt i moderna och trevliga gallerior. Starbucks ligger ett 10-tal meter från ytterdörren inklämt mellan gym och fashionabla små butiker. För en stund kan man faktiskt glömma bort att man befinner sig i Lima för den del av Santiago de Surco där min vän bor har förmodligen mer gemensamt med Beverly Hills än med övriga Lima.
I kyrkan man besöker om söndagarna är det förvånansvärt vitt, av det multietniska Peru syns inte mycket bortsett från en och annan mulatt, ibland skymtas ett mestisdrag i någons ansikte. Vad det däremot finns gott om i kyrkan är uppklädda och tjusiga damer och herrar. Här skall det synas att man har det gott ställt och det är här man finner det välmående Peru. För Peru är inte bara soptippar, fattigdom, misär och elände. En liten skara människor har det oförskämt bra och att få ta del av deras vardag var sannerligen en intressant upplevelse.

8 kommentarer:

Johan T sa...

Bra och träffande skrivet om "det andra Peru". När jag själv är i Lima bor jag i Tarapacá i El Callao. Det är nog raka motsatsen till Surco... Taxibilarna vill inte köra in där efter kl 16... ;-)

Nadia sa...

Ja, Santiago de Surco är ju knappast representativt för Lima som helhet men det är likväl en del av Lima och Peru. Fattigdom och misär är väl kanske vad de flesta förknippar med Peru. Bilden av ställen som Miraflores och Santiago de Surco är inte lika välkänd trots att dessa områden faktiskt existerar och bidrar med ytterligare en dimension till landet Peru.
Kan du inte skriva lite om hur det är i Tarapacá? Blir nyfiken...

Thérèse sa...

Väldigt bra om "det andra Peru". Många svenskar tänker nog bara på slum och fattigdom när man pratar om u-länder. Det finns ju en grupp överklass och medelklass som lever som vi i Europa eller ännu rikare i alla u-länder. Kändes det inte konstigt att bli så uppassad av hemhjälpen? Även om vi alla säkert då och då skulle önska att vi hade någon som kom och fixade mat och städning skulle många nog inte vara helt bekväma med det. Tycker att din kompis mamma verkar ha lite tråkigt men jag kanske bara är avundsjuk ;)

Nadia sa...

Tack Therese. Jag tror precis som du att många svenskar nog inte har en aning om att folk från klassiska u-länder kanske faktiskt har det bra mycket bättre än vad de själva har. Själv känner jag både en och två latinamerikaner som kommer från rätt välbeställda familjer och blir förvånade när de kommer till Europa och blir behandlade som vilken invandrare som helst. Säkert en nyttig läxa för dem som tror att de skall åtnjuta samma privilegier världen över enbart tack vare sin sociala ställning.

Och jo, visst kändes det lite konstigt att ständigt bli uppassad. Första impulsen är ju att man vill springa ut i köket och hjälpa till. Men sen kändes det ärligt talat lite lyxigt att bli tillfrågad av Alicia (hemhjälpen) om man var hungrig så snart man kommit hem och kort därefter få en brick med mat uppburen till rummet.

Jag tror min väns mamma trivdes med att vara lyxfru. Hon var faktiskt riktigt trevlig trots att hon också var en riktig överklasstant med en del idéer och värderingar som låg ganska långt från mina egna...

Pumita sa...

Mycket intressant med ett annat perspektiv på Peru än vad man är van vid. Kan tänka mig att kulturshocken är påtaglig för välbeställda peruaner eller andra nationaliteter när de kommer till Europa och behandlas som "vilka invandrare som helst".

Nadia sa...

Kul att höra att inlägget upskattas.
Ja, känner en peruan här hemma som berättade om en brasiliansk kompis som kom hit för att plugga. Han fick ett studentboende i en invandrartät förort vilket tydligen inte passade herrn som beklagade sig för min peruanske kompis. Min kompis sa till honom att han här i Sverige inte kunde vänta sig att folk skulle rulla ut röda mattan för honom såsom i hemlandet, här var han bara en invandrare till. Min peruanske kompis hade tydligen upplevt samma kulturchock själv då han kom men såg det som en nyttig läxa som hade tagit ner honom på jorden.

Pumita sa...

Förhoppningsvis kan det ta dom som har alla fördomarna ner på jorden också... ;D

Nadia sa...

Ja, man hoppas ju det i alla fall.