Tankar om familj och samhälle

Häromdagen tittade jag på reprisen av Världens modernaste land, ett underhållande och småtrevligt program om svenskar och svenskhet. I måndags tog sådana ting som inställning och synen på familjen upp, en punkt på vilken Sverige skiljer sig mycket åt i jämförelse med andra delar av världen.
Givetvis finns det nackdelar och fördelar med allt, men själv tycker jag att dagens svenska syn på familjen och dess betydelse är rätt tråkig. Till familjen räknas endast de närmast anhöriga; mamma, pappa, barn. Övriga släktingar är ett nödvändigt ont som man bara umgås med när det är obligatoriskt vid högtider såsom jul. Therese har skrivit mycket om att man i Sverige inte umgås särskilt mycket över generationsgränser och jag kan inte annat än instämma i detta. Barn lever i en egen liten värld full med aktiviteter endast avsedda för dem, de vuxna har fullt upp med sitt och äldre människor placerar man helst på något hem. Grovt förenklat.
I Chile är ofta äldre släktingar en minst lika viktig del av familjen (för att inte säga den viktigaste) och får minst lika mycket uppmärksamhet som släktens minsta barn. Den ensamhet som många äldre upplever härhemma tror jag är ytterst sällsynt i kulturer som den chilenska där en äldre släkting ofta tas om hand om av sina barn och är lika delaktig i familjelivet som alla andra. Att familjen är så mycket viktigare i Chile än i Sverige beror nog också mycket på att det sociala skyddsnät som finns här inte alls existerar. I praktiken innebär detta att man, om man skulle råka i svårigheter eller av någon annan anledning behöva hjälp får förlita sig på sina närmaste. Och i en stor familj finns det förstås alltid någon som kan hjälpa.
I Sverige betalar vi förstås en väldans massa pengar i skatt som bland annat går åt till att bekostar det sociala skyddsnätet. Och det är som om vi genom att betala skatt frånsäger oss ansvaret för den som är gammal eller sjuk. Om någon i den närmaste familjen behöver hjälp är det samhället och inte jag som förväntas ställa upp och hjälpa.
Att många svenska föräldrar då barnen fyllt 18 låter barnen betala för sig om de bor kvar hemma ses som mycket konstigt för att inte säga obegripligt i Sydamerika. Jag känner en hel del sydamerikaner som bor eller har bott kvar hemma tills de gifter sig och är långt över tjugo. Ibland har de till och med hunnit med att utbilda sig och har ett bra jobb, trots detta tror jag inte det finns många latinamerikanska föräldrar som skulle komma på tanken att ta betalt av sina barn. Nackdelen är förstås att många (i synnerhet söner) aldrig växer upp och lär sig ta ansvar. Å andra sidan slipper man att som svenska ungdomar flytta hemifrån vid arton, plugga och sedan stå med hundratusentals kronor i studieskulder när man är färdigutbildad.
Sverige är förmodligen ett av världens bästa och tryggaste länder att växa upp och leva i, men efter ett par år utomlands kan det svenska samhället ändå te sig märkligt ur en många synvinklar. Själv skulle jag önska att jag i mitt privatliv och min familj kunde kombinera det latinamerikanska med det svenska och förena det bästa av två världar. Något som säkerligen inte är omöjligt men som kanske ändå är mycket svårare än vad det låter.