Under ytan

Under inlägget 26,7% fick jag en kommentar av anonym som ifrågasatte rimligheten i de höga siffrorna rörande andelen fattiga i Chile. Även jag medger att siffrorna är mycket höga, men som bekant finns det naturligtvis fler än ett sätt att definiera fattigdom på. Anonym avslutade med att skriva;
"Vi ska inte ta ifrån att Chile utvecklas snabbare än något annat land i världen och inom 10 år är Chile det enda I-landet i Sydamerika. Låt oss fokusera på resten av Latinamerika istället där korruptionen och diktaturer breder ut sig och bara gör länderna mer och mer isolerade".
Jag uppskattar kommentarer som inte nödvändigtvis överensstämmer med mina egna åsikter om saker och tings tillstånd, och det här var en sådan kommentar. Jag håller inte med anonym i det han/hon skriver och skall försöka förklara varför utan att bli alltför långrandig.
Visst inser även jag att Chile för att vara ett land i Sydamerika skiljer sig från sina grannar på så sätt att det trots allt finns ganska många som har det ganska bra. Men att ganska många har det ganska bra innebär inte att det chilenska samhället är något drömsamhälle. Fortfarande behöver mycket rättas till. För medelklassen och mer välbemedlade är Chile ett I-land, för de fattiga innebär att leva i Chile att leva i ett U-land. Sjukvård av godtagbar standard, utbildning och drägliga bostäder är bara några av de ting som Chiles fattiga saknar tillgång till. Mer om det har jag skrivit här.

Jag har inte tagit någon masterexamen i ekonomi, men en del saker behöver man inte vara något snille för att begripa. Det räcker med att använda sitt sunda förnuft. Chile har under många år haft en hög ekonomisk tillväxt som under 2006 dämpades något men som på nytt förväntas växa en aning under detta år. Vad som kommer att bli ett problem (ett problem som Chile förövrigt delar med många U-länder) är att exporten som är drivkraften i Chiles ekonomiska motor, baseras på en enda råvara. I Chiles fall handlar det om koppar som år 2006 stod för ca 57% av de totala exportvärdet. Att satsa alla sina kort på en enda vara är förstås aldrig bra. Och att ekonomin har gått på högvarv de senaste åren kan man tacka de höga kopparpriset på världsmarknaden för. Vad händer när priset på koppar sjunker? För en fortsatt god tillväxt lär Chile behöva förädla sin råvara, något som i sin tur kräver kvalificerad och välutbildad arbetskraft. Tyvärr lämnar utbildningssystemet som fortfarande utestänger en alltför stor del av befolkningen mycket i övrigt att önska.
Ett annat problem som Chile står inför är bristen på energi. Till skillnad från grannländer som Bolivia och Argentina som är förhållandevis rika då det gäller energikällor är Chile beroende av import av olja, naturgas och kol. Nu i vinter rådde stor oro över att Argentina skulle sluta leverera gas och Chile stå inför en energikris mitt i smällkalla vintern.

Att som anonym säger "fokusera på resten av Latinamerika" som i många fall brottas med större sociala och ekonomiska problem än Chile låter i och för sig som en god idé i mina öron. Men varför ställa det ena mot det andra? Varför inte erkänna att stora sociala (och i sinom tid kanske även ekonomiska) problem existerar även i den nyliberala drömmen Chile? Jag skall erkänna att om det är något jag är trött på så är det detta eviga ältande om vilka underverk till framsteg man lyckats åstadkomma och hur fantastiskt och föredömligt Chile är. Till dem som svalt Chiles framgångshistoria med hull och hår utan att ifrågasätta den det minsta vill jag bara skrika "Vakna!" Öppna ögonen, skrapa lite på ytan och se att det som döljer sig därunder inte är lika vackert som fasaden. Kanske bör jag tillägga ännu en gång att mitt syfte inte är att förringa Chiles framsteg, jag vill bara ge en mer nyanserad bild av verkligheten som aldrig är vare sig becksvart eller kritvit. Och Chile är knappast så förträffligt som man vill låta påskina.