Att vänta på rummet medan kompisen äter
Läste ett inlägg hos Bloggkommentatorerna om när man var liten, var hemma och lekte hos en kompis och fick vänta på kompisens rum medan denna åt middag med familjen.
Jag minns det där för jag tyckte alltid det kändes så konstigt och fel att låta barnens kompisar vänta på rummet medan kompisen äter. Skulle man göra samma sak om det var en vuxen människa som var på besök i hemmet? Jag har nog faktiskt varit med om detta någon gång även i vuxen ålder. Och det är så fel, för mig är det självklart att bjuda bekanta eller vänner på mat i mitt hem om jag själv äter, liten som stor. Det är bara vanligt hyfs. Och som bloggkommentatorerna påpekar; hur mycket kan ett barn egentligen äta? Knappast tillräckligt mycket för att gräva djupa hål i hushållskassan ens hos den fattigaste familj.
Skall jag vara lite fördomsfull skulle jag vilja påstå att det här med att inte bjuda människor som är på besök i hemmet på mat när man själv äter känns lite svenskt. I många andra länder är det första man gör då någon kommer på besök att ställa fram det man har att bjuda på på bordet. Har ytterst svårt att föreställa mig att komma hem till en chilensk familj och inte bli bjuden på någonting.
Är det här en svensk sed eller är det bara jag som är fördomsfulls?
8 kommentarer:
Inte vet jag om det är en typiskt svensk sed, men jag avskyr den lika hjärtligt som du och bjuder därmed in pojkens eventuella besökare på mat om de råkar vara närvarande när det är dags.
För något år sedan var en och samma pojke, kompis med min äldste son, ständig gäst och hjälpte även till med disken efteråt. Det tyckte jag extra mycket om. :)
Vilken trevlig kompis din son har, forstar att det uppskattades. Sa skall det ju vara. Ett tagande och givande liksom.
Det är verkligen märkligt beteende och absolut inget man skulle göra mot en vuxen. Inbillar mig också att det är mycket ovanligt söder om trelleborg. Kunde inte låta bli att skriva ett inlägg om detta , jag också.
Ja, jag har också svårt att tro att det förekommer söder om trelleborg även om jag förstås kan ha fel...
Hej. Jag är en chilenare som bott 20 år i Sverige.
Det där beteende var svårt att hantera när mina barn hade kompisar med sig hem. De brukade vara jätte blyga, osäkra eller rädda. Så matstunden med dem kunde vara lite spänd. Men vi följde iaf vår vana från hemlandet att erbjuda.
Tråkigt var det när vissa kompisar åt ofta hemma, knappast hälsade dem när vi traffade dem på gatan.
Ännu tristare var att veta att våra barn inte fick samma bemötande när dem var på besök och kompisen åt...
En annan irritations moment är kompisar till mina barn som kommer hem och varken hälsar eller säger hej då.
Chilenaren som skrev tidigare, alltså jag, heter Iván.
Jag brukar inte skriva kommetarer och tryckte på skicka knappen för tidigt. :-)
Kul att läsa om ens hemland.
Iván; Kul att du tog dig tid att kommentera! ;)
Kan tanka mig att det kanske kan bli lite marklig stamning med svenska barn som ar vana vid att vara hemma hos kompisar men halla sig pa rummet. Och annu tristare installning verkar ju vissa av dem ha om det inte ens kan heja pa gatan...men, men...jag tycker det ar trevligt om alla som befinner sig i hemmet kan sitta tillsammans vid bordet nar man ater! Om vi ar flera som gor sa hemma i Sverige sa kanske seden (forhoppningsvis) sprider sig.
Vore intressant om nån svensk kunde förklara denna konstiga vana. Mina föräldrar (från andra nordiska länder) tyckte det var direkt upprörande: Alla som är i huset ska självklart få mat, det är grundkurs i medmänsklighet och hyfs, även om man får koka lite mer potatis. Tror inte detta är så vanligt nu längre, gudskelov…
Skicka en kommentar