Tv-program att hata och älska

Mea culpa - Mitt absoluta favoritpogram på chilensk tv. Här dramatiseras kriminalfall under en och en halv timme varav den sista halvtimmen viks åt en intervju i fängelset med förövaren.
Jag har alltid haft en dragning till det morbida och det morbida tillsammans med en dos utvecklingspsykologi är en riktigt hit. I Mea Culpa följs förövaren från barnsben och en bakgrund till de skeenden som oftast är oerhört tragiska ges. Utöver att jag är förtjust i dramatiserade kriminalfall i allmänhet så gillar jag Mea culpa eftersom det för mig är som ett titthål in i en annan värld. Analfabeter, människor som lever under ytterst påvra förhållanden på landsbygden i en okunskap och ignorans som gör en mörkrädd. Som i det avsnitt där en 12-årig flicka som bor med sin mormor och mamma i en liten by på landet utsätts för övergrepp av sin styvfar. 13 år gammal föder hon sin styvfars barn, vågar inte berätta om övergreppen för någon och säger därför att hon har blivit överfallen och våldtagen på väg hem från skolan. Innan flickan har fyllt 20 har hon fött ytterligare sex barn åt sin styvfar. Alla graviditeter döljs, samtliga sex barn föds i hemmet och mister sina liv i styvfaderns händer kort efter födseln.

Doctor Vidal - Folk som tidigare gjort misslyckade plastikoperationer eller lider av någon missbildning tas om hand av plastikkirurgen Doctor Vidal.
Favoritavsnitt: Det med den 28-årig grundskolelärarinna som för sex år sedan gjorde en budget bröstförstoring hos sin hårfrisörska(!) som injecerade silikon med 200 stick i vardera bröst. Lärarinnan har sedan bröstförstoringen utfördes lidit av en våldsam klåda på och kring brösten. Faktum är att hon har kliat sig så mycket att huden på brösten är helt förstörd, ihopskrumpnad och brun. Doctor Vidal konstaterar att silikonet som sprutats in i bröstet förmodligen köpts på Homecenter (Chiles motsvarighet till Göfab, typ). Lärarinnan har fått industrisilikon insprutat i brösten och Doctor Vidal konstaterar att han kommer få ta bort hela brösten och bygga upp nya från scratch. Resultatet blir i bästa fall mediokert.

Buenos días a todos - Ett marathonlångt morgonprogram som pågar från - ja, långt innan jag går upp till tolv på förmiddagen. Med så lång sändningstid kanske det inte är så konstigt att man verkar ha stora problem med att fylla tv-tiden med något vettigt. 2/4 av programtiden ägnas åt att avhandla kändisskvaller á la vem är ihop med. 1/4 ägnas åt musik, något lokalt garageband spelar i studion. Programledarna svänger sina lurviga och när kameran zoomar in just på dem passar de på att göra V-tecken eller någon lustig grimas. Resterande programtid fattar jag ingenting av. Programledarna tjattrar oupphörligen i mun på varandra, drar interna skämt och diskuterar hur Felipes (en av programledarna) och Cecilia Boloccos barn skulle komma att se ut, om de nu skulle bli ihop och skaffa barn.

Rojo- Ett slags dans/sång/mim(?)tävlingsprogram. Killar med för mycket frisyrgele sjunger spanska smörhits från 90-talet. Tjejer med allt för lite och allt för tajta kläder rullar på höfterna och mimar till Shakira. Så pinsamt bara att titta att man vill sjunka genom golvet.