Mitt förhållande till svenska och spanska dialekter

Therese skriver om språk och undrar vad vi läsare tycker (eller bör man kanske säga känner?) inför olika språk. Själv skulle jag gärna vilja lära mig portugisiska eftersom det är så vackert och arabiska som är så olikt svenskan och dessutom har ett osedvanligt tjusigt skriftspråk.
Språk i all ära, jag skulle nog ändå vilja påstå att jag har en mer utpräglad relation till dialekterna som hör till en del av de språk jag talar. När det gäller svenskan tycker jag t.ex. att skånska låter charmigt. Riktig stockholmska däremot låter bara drygt i mina öron, ej så utpräglad stockholmska kan jag emellertid klara av att lyssna till utan att få utslag.
Dalmål klingar vackert i mina öron. Kanske är det för att min bästa kompis under min barndomstid hade en rundlagd och alltid lika gladlynt mormor som kom från Dalarna och som jag har goda minnen av.
Göteborska är det som talas där jag kommer ifrån. Jag vet inte om jag tycker det är så värst vackert men inte är det heller direkt fult, förutom då jag hör riktigt utpräglad göteborska på TV, då tycker jag att det låter ohyggligt fult. Fast inte på långa vägar så fult som den dialekt som talas i och kring Karlstad, denna avart av svenskan kammar lätt hem priset för Sveriges fulaste dialekt. Karlstaddialekten låter bonnig i mina öron och är tveklöst svenskans fulaste variant.
Då det gäller spanska har jag förstås fördomar och idéer även gällande detta språks dialekter. Madridspanskan t.ex. är nog inte särskilt vacker egentligen, det är en rätt hård variant av spanskan med en hel del halsljud som är lätta att ogilla. Trots detta gillar jag Madridspanskan eftersom jag har bott i staden, älskar den och dess dialekt påminner om alla goda minnen jag förknippar med just Madrid.
Spanska med katalansk accent är jag nästan lite allergisk mot efter att ha bott i Barcelona. Trots att jag tycker katalanska låter trevligt talar en del katalaner spanska med så stark accent att det nästan låter som katalanska och bara blir fult i mina öron. Fult blir det eftersom en del katalaner talar rätt dålig spanska då man kan leva ett helt liv i Katalonien utan att egentligen behöva använda sig av spanskan bortsett från på spansklektionerna i skolan. När de väl talar spanska gör de det rätt dåligt med grammatiska felaktigheter och stark katalansk accent.
Den argentinska spanskan tycker jag egentligen ingenting om trots att folk ofta brukar tycka en hel del om denna dialekt som även är snarlik i grannlandet Uruguay. Argentinskan är varken särskilt ful eller exceptionellt vacker, bara en variant av spanskan där man tydligt hör vart talaren kommer ifrån.
Bolivianskan och vissa former av ecuatorianska är inte mina favoritvarianter av spanskan, skall jag vara ärlig tycker jag nog även här att det låter lite bonnigt. Den spanska som talas i Cusco, Peru har förmodligen mer dialektmässigt gemensamt med bolivianskan än med spanskan i Lima varför inte heller denna variant är någon storfavorit hos mig.
Chilenskan tycker jag inte är så jättevacker, många stavelser sväljs eller utalas slarvigt, numer påminner mig chilenskan förstås om Chile men fortfarande har jag en rätt neutral inställning till dialekten.
Colombiansk spanska tycker jag (kanske inte helt objektivt) är vacker, tillsammans med mexikanskan sägs den även vara en av de "renare" varianterna av spanskan med tydligt uttal och en grammatik som inte alltför mycket frångår standarden.
Mexikanska tycker jag låter lite charmigt, ibland gör den mig full i skratt då den påminner mig om komiska mexikanska tv-serier.
Karibisk spanska á la Kuba eller (ibland) Venezuela får mig att tänka på salsa, sol, fest och så Karibien så klart.